torsdag 23 juli 2015

Vad krävs för framgångsrik seglarklubb?

Detta är mina personliga reflektioner över sju år som medlem i Hjuviks Båtklubb och funderingar på vad som krävs för en juniorklubb ska bli framgångsrik.


Varför är HjBK inte Sveriges bästa optimistklubb?

Idag slutar ett mästerskap för optimistjolle och ett annat börjar. EM avslutas i walesiska Pwllheli (hur man nu uttalar det), och NM börjar i finska Kirkkonummi. Och om några veckor är det VM i polska Dziwnów. Vet du hur många seglare Hjuviks Båtklubb (HjBK) skickar till dessa tävlingar?

En. Just det. Hjuviks Båtklubb skickar bara en seglare. Samma båtklubb som jag stolt hävdar är Europas största E-jolleklubb och bästa. Men HjBK är definitivt inte Europas, Sveriges eller ens Göteborgs största optimisjolleklubb, och absolut inte bäst. En klubb med stolta anor och många framgångsrika optimistseglare genom åren. Vad har hänt?

Mitt perspektiv

Jag kom i kontakt med Hjuviks Båtklubb för sju år sedan. Det var höst. Min äldste son Arvid var hade precis börjat första klass. En dag satt en lapp i skolan. En inbjudan till informationsträff om Hjuviks Båtklubbs sjövett- och kappseglingsskola.

Jag kunder inte segla, men har ända sedan barnsben drömt att lära mig (vilket jag sen har gjort – hjälpligt). Jag ser segling som lika självklart att lära sig som cykling, simning, skridsko och skidor. Så Arvid och jag gick till informationsträffen.

Det var Sten Bergkvist som höll mötet. Då kände jag inte till hans kompetens och meriter. Men det han sa lät bra. Inte minst det där med att barnen kan ha segling som sin idrott – ungefär som fotboll.

Så kom det sig att Arvid började kappseglingsskola den hösten, och jag och resten av familjen blev medlemmar i Hjuviks Båtklubb.

Under hösten och vintern fick Arvid och de andra barnen lära sig sjövett varvat med simning i badhuset i Sörred (Torslanda). Till våren, när det var tillräckligt varmt i vattnet, så hoppade barnen i optimistjollar. Efter sommarens ordinarie seglarskola fick de sällskap av en handfull till.

Därför är HjBK inte bäst

Jag tror de var närmare tjugo barn som fortsatte att segla den där hösten. Arvids andra höst som seglare. Idag är det bara fem som fortfarande är aktiva.

Där har vi i en del av förklaringen till vad som har hänt. Tre av fyra har slutat. Det gör ont att få en bom i huvudet. Andra aktiviteter lockar mer. Föräldrar vill inte engagera sig. Orsakerna är många, och inte unika för HjBK.

Det andra som hände var att det inte blev någon mer kappseglarskola. Bara ordinarie. Och av alla barn som lärde sig segla varje sommar var det färre än var tjugonde som fortsatte.

Med andra ord var vi för fyra, fem, sex år sedan dåliga på att rekrytera och behålla nya seglare. Det syns idag. Av cirka hundra som seglade årets rikskval, var bara fem från Hjuvik.

Vems fel?

När det efter år av framgång går sämre för en idrottsklubb, i vilken idrott som helst, så vill de aktiva barnens föräldrar hitta en bekväm förklaring och enkel lösning.

Den bekvämaste förklaringen är fel och brister hos tränaren; och den enklaste lösningen är att hen slutar. Ungefär så skedde i vår klubb.

Men var det egentligen den tidigare tränarens fel?

Han la hela sin själ i och stor del av sin fritid på att träna barnen, hitta och boka assisterande tränare och coacher till tävlingar, arrangera påskläger, fixa Marstrandsläger under vår och höst och dagläger under sommaren och säkert tusen andra saker.

På toppen av allt detta har han egna barn som alla är framgångsrika seglare. Var och en av dem krävde säkert minst lika mycket tid av sin pappa som Arvid av mig.

Så var det den tidigare tränarens fel att HjBK under några år inte arbetade tillräckligt aktivt med att rekrytera och behålla seglare?

Nej! Felet är alla vi andras. Vi som bara stod på bryggan och tyckte det var bekvämt och bra att tränaren fixade allt.

Ny ordning

Sedan par år tillbaka har HjBK en ny ordning.

Vi hyr in en professionell tränare. Professionell i ordets egentlig betydelse. Tomas Kjellstrand har det som sitt jobb. Till sin hjälp har han assisterande tränare, som inte allt för länge sedan själva seglade i klubben.

Tomas och hans assisterande tränare fokuserar bara på träningen. Det administrativa runt omkring tar föräldrar hand om.

Mattias Mårdbrink och Magnus Erenstedt gör ett fantastiskt bra och viktigt arbete med att planera all träning och hitta och bok tränare och coacher. Mattias ansvarar också för sommarseglarskola och nyrekryteringen därifrån.

Var och en av de fyra träningsgrupperna – grön, blå och röd optimist samt E-jolle – har en förälder som lagledare. Lagledarna sköter all markservice; från att fixa varm choklad efter träningen en kall höstkväll till att utbilda nya föräldrar.

Andra föräldrar ansvara för lägerverksamheten, båtar, trailers, med mera.

Den stora skillnaden mellan för sju år sedan och idag är att många fler delar på bördan som den tidigare tränaren bar på själv. Det gör det möjligt att fokusera på lite mer än bara träning. Framför allt har rekryteringen och omhändertagandet av barn och föräldrar blivit bättre.

Mina funderingar

Jag har funderat en del under sommaren på vad som gör en seglarklubb framgångsrik. En juniorklubb som HjBK. Inte en elitklubb som GKSS.

En juniorklubbs framgång kan inte mätas i enskilda seglares framgångar, utan i hur många som har framgångar.

Eftersom alla seglare inte är skapta lika – några är sämre, några är bättre, de allra flesta någonstans däremellan – så finns ingen annan långsiktig hållbar strategi för en juniorklubb än att ge så många som möjligt chans att segla och utvecklas som kappseglare. En bred bas ger en bra spets, som det heter på idrottssvenska.

Naturligtvis är det frestande att fokusera lite extra på en eller par seglare som visar sig mycket lovande. Och självklart ska de ha hjälp att fortsätta att utvecklas. Men det kan inte vara en strategi, för när de slutar eller går vidare till annan båt och klubb, så måste deras första klubb börja om från början. Bredd måste vara förstaprioritet. Spets andraprioritet.

Men en satsning på bredd kräver mycket tid och energi. Tid och energi som ingen enskild har, hur hängiven hen än är. Stor hängivenhet kan räcka till att skapa en spets. Men räcker inte på långa vägar till att skapa en bredd. Därför kräver breddsatsning många föräldrars engagemang.

Lätt sagt, svårt gjort

Men det är en sak att säga att alla föräldrar måste engagera sig. En annan att få dem att göra det. Det blir lätt att några få föräldrar drar ett stort och tungt lass. Några fler hjälper till då och då. Men de allra flesta gör inte mycket.

Den situationen är inte mycket bättre än med bara en engagerad föräldratränare. Den kan till och med vara sämre. Det blir lätt en polsk riksdag, och satsning vare sig på bas eller spets.

Jag tror de flesta som bidrar lite eller inte alls inte gör det för att de inte kan eller vill engagera sig, utan av andra skäl.

  • De förstår inte att deras bidrag behövs.
  • De förstår att deras bidrag behövs, men vet inte var de ska börja.
  • De vet hur de kan bidra men känner sig inte välkomna.
  • De är välkomna men vågar inte av rädsla för att det slutar med de får dra det tunga lasset – något de inte kan eller vill.

Det som saknas är en organisation som är större än de aktiva föräldrarna. Det behövs roller med tydligt ansvar och exekutiva befogenheter. Det behövs dokumenterade processer för hur saker och ting ska skötas – allt från sommarläger till överlämning till efterföljare.

Jag är övertygad om att detta är nödvändigt för att en klubb ska vara framgångsrik år efter år. Så länge dessa saker inte är på plats, kommer klubbens formkurva i bästa fall att vara ryckig. Fyra, fem, sex dåliga år när en spets byggs upp från grunden, följt av några år när få plockar hem vinster, följt återigen av fyra, fem, sex dåliga år när allt görs om, och så vidare.

Kontroversiell åsikt

Vägen till framgång för en juniorklubb är alltså, enligt min mening, breddsatsning med stort föräldraengagemang. Inget revolutionerande i det. Jag tror alla skriver under på det. Svårigheten är att få det hända på riktigt.

Men det finns en roll som jag tror juniorklubbar inte ska bemanna med föräldrar: tränare. Jag inser att det är en kontroversiellt åsikt som inte alla håller med om.

Föräldrar som själva har eller har haft en seglarkarriär kan bevisligen segling, och har mycket kunskap och erfarenhet att ösa ur. Många tycker (säkert med fog) att de är bäst på att lära sina egna barn att segla. Det argumenterar jag inte emot. Och när de ändå gör det så kan de passa på att lära andra jämnåriga barn också. Det låter ju mycket förnuftigt. Både effektiv användning av förälderns tid och engagemang och billigt för klubben. Win/win.

Jag håller med. Win/win – på kort sikt. Men sen då? När föräldratränarens barn blir bättre och bättre och kvalificerar sig till mästerskap? För det är ju ovedersägligen så att barn till föräldrar som själva har haft en framgångsrik seglarkarriär också blir framgångsrika. Ska föräldern då avstå från att hjälpa sitt barn att nå så långt som möjligt för att istället ta hand om den breda basen? Nej! Han eller hon ska naturligtvis hjälpa sitt barn. Men vem ska då ta hand om övriga?

Det är här som jag tror förespråkare för föräldratränare tänker fel. De tror att föräldratränarna klarar att fokusera både på spetsen och bredden. Jag vet att de gör sitt allra bästa för att räcka till. Men jag hävdar att det inte fungerar så bra i praktiken, och att det därför är att föredra tränare som helt enkelt är inhyrda.

Slutsats

En juniorklubbs framgång mäts i antal seglare som får chans att komma till NM, EM och VM. Det finns ingen annan långsiktig hållbar strategi för en klubb med sådana ambitioner än att ge så många som möjligt chans att segla och utvecklas som kappseglare. En bred bas ger en bra spets. Men att bygga en bred bas kräver mycket föräldraengagemang, och det får man bara om det finns tydliga roller och processer som överlever föräldrageneration efter föräldrageneration. Föräldrar kan ha, ska ha, alla roller – förutom tränarnas.

HjBK:s framtid

Med tre söner har jag minst sju år till i Hjuvkiks båtklubb. Jag ser med tillförsikt fram emot de åren, och tror att vår nya breddsatsning, som inte bara är läpparnas bekännelse utan reell, kommer att ge resultat – om fyra, fem, sex år.

Fyra, fem, sex år?! Det är en ruskig lång tid. Ja, men det tar ju såpass lång tid innan det bland dem som börjar segla i år, eller började i fjol eller i förrfjol, växer fram seglare som kvalificerar sig till de internationella mästerskapen.

I väntan på det kommer det vara lite tunnare med hjuvikare i Svenska Optimistjolleförbundets representationslag. Men helt tomt kommer det inte vara. I år finns Hugo Mårdbrink med i NM-laget 2015. Och nästa år finns förhoppningsvis några andra där.

måndag 20 juli 2015

7 hjuvikare i VM

Solsken och svag vind från sydväst. Det är förhållandena den första tävlingsdagen på VM för E-jolle.

Tävlingen hålls på vatten utanför norska Arendal, som ligger på norska ostkusten (ja, de har en sådan också), 150 km rakt västerut från Hunnebostrand och lika långt norr om Jylland.

Sverige har flest seglare

Här tävlar 109 E-jolle seglare från Sverige (33 st), Norge (17 st), Tyskland (16 st), Danmark (15 st), Spanien (15 st), Finland (6 st), Frankrike (5 st) och Tjeckien (2 st).

Det svenska landslaget är överlägset störst, med 30 deltagare. Sju av dem är från Hjuviks Båtklubb (HjBK): Celina Burlin (SWE 33), Hanna Johnsson (SWE 22), Caroline Pettersson (SWE 99), Stina Granholm (SWE 3564), Ida Moss (SWE 66), Julia Ståhlberg (SWE 39) och Albin Johnsson (SWE 10). Dessutom tävlar Anton Olsson (SWE 3579) för HjBK. Stenungsunds seglarsällskap är hans ordinarie hemvist.

Banområde och seglarby

Det är Arendal Seilforening som arrangerar årets världsmästerskap i Europa-jolle. Segelsällskapet har stolta anor som går tillbaka till 1878. Sedan 1938 huserar de på Lille Brattholmen i Rævesandsfjorden. Men det är inte där seglingarna hålls.

För ändamålet har man intagit Hove Leirsenter som ligger cirka en mil utanför Arendal. Därifrån är det cirka två sjömil till banområdet sydost om Merdø. Vid lättvind tar det säkert en timme att ta sig ut till banområdet.

Bild överst på sidan visar Hoveodden på Tromøy. Det är där seglarbyn finns, och det sydväst om udden som seglingarna hålls. Bilden kommer från Wikpedia.

Invigning

Regnet till trots invigdes igår European World Championship 2015 med pompa och ståt.

Nu börjar det allvaret

Idag börjar allvaret. Under sex dagar ska de 98 tävlande göra upp om vem som är bäst i världen i att segla E-jolle. Heja Sverige! Heja Hjuvik!

Följ tävlingarna på på Twitter och se resultatet här. Det finns också en Facebook-sida och webbplats.

måndag 13 juli 2015

Dramatik vid Hovenäset

Tjugo optimister är på väg mot mållinjen. Det är en lång kryss, och på vägen ska de passera ett sista märke. Det är en djungelbana, också kallad skärgårdsbana, så det gäller att ha koll på vilka bojar som ska rundas.

Helt plötsligt ligger tre seglare från allra längst bak uppe i toppen. De har missat att runda det sista märket. Seglarna i toppen ropar till dem: "Ni måste runda märket!"

Jag följer dramatiken från berget vid Klevekilens mynning i Örnefjorden. Hur ska det gå?

Juliregatta 2015

Det är Juliregatta i Hovenäset. En kär gammal tradition; åtminstone från 60-talet.

Hit åker vi varje år. Det är en av sommarens trevligaste regattorna på Bohuskusten. Alltid fint väder. Perfekta åskådarplatser – både uppe på berget och på bryggan som löper runt detsamma. Gott hembakat. Och en varierande seglats runt Lilla och Stora Furön.

Med sådana förutsättningar är det lätt att bortse från en och annan miss. Som till exempel att inte diskvalificera tre seglare som inte seglade utanför startflaggorna trots att de var i triangeln mellan startlinjen och kryssmärket efter att flagga I ("kamelskiten") har tagits ned.

Men att inte diskvalificera seglare som tar sig från botten till toppen genom att segla fel bana är en väl stor miss att ha överseende med.

Nu ropar seglarna som närmar sig mål till de tre som har förvirrat sig: "Ni måste runda märket!" Och får svar av sitt eget eko. Jag ser i kikaren att de tre seglarna reagerar, tittar sig omkring, och överväger sina alternativ.

Söt liten badplats

Bakom det knappt 10 meter höga berget som jag står på vajar en vimpel i den svaga vinden. Där nere ligger en av Bohusläns sötaste små badplatser. Den är riktig pittoresk med sin lilla bilparkering, lilla kiosk, lilla gräsmatta, lilla strand, och små klippor. Med flaggstång och allt.

Från badplatsen går en brygga runt hela berget. Halvvägs runt finns ett hopptorn som begagnats flitigt av barn och en och annan vuxen.

Seglingsledaren, Per Abrahamsson, som är född och uppvuxen här, berättar att när han var barn så sprang de över berget och hoppade rakt ut i vattnet. "Men då fanns väl inte bryggan där?", blev den häpna följdfrågan. "Joo…", svarar Per.

Sportmanship

Lika häpen som Pers berättelse gjorde mig, blev jag av att se att en av de tre seglarna, och den enda A-optimisten av de tre, fortsätta mot mål, trots att hon rimligen måstet vara medveten om att hon fuskar. De två andra, Erik Bengtsson (BKSS) och David Kylebäck (HjBK), har vänt om och seglar ned mot märket som de har missat. Det är sportmanship.

Den tredje seglaren kommer in på platsen före min äldste son. Jag frågar honom, när han liggandes intill bryggan inmundigar mat som hans mor har räckt honom, om han ska protestera. "Nä", svarar han. "Det är inte värt besväret."

Nu är det dags för det andra och sista racet. De tjugo optimisterna kommer iväg utan mankemang, och alla seglar rätt väg denna gång.

Protest!

När seglingarna är över, jollarna uppdragna, och vi hjälps åt att ta hand om två optimistseglare, så kommer David Kylebäck marscherades. "Arvid, kan du vara mitt vittne?", ropar han med bestämd röst. Han tänker protestera mot A-optimisten som genade. "Jag kan inte", svarar min son. "Jag såg det inte själv. Hörde bara talas om det."

"Jag såg det", säger hans yngre bror Erik. Inte konstigt. Han låg ju jämsides, fast på rätt kurs, med de tre som seglade fel.

Protestförhandlingar är aldrig populära, men kanske allra minst på sommarregattorna. Alla vill hem till grillen, ut till badplatsen eller vart de nu styr kosan. Men jag säger inget. Jag tycker den som ombeds vara vittne ska ställa upp. Dessutom är det en bra övning för de två gröngölingarna.

Davids mamma trodde inte det skulle bli protestförhandling. Felseglaren var ju om inte förr så efter race två medveten om att hon hade gjort fel, så rimligtvis skulle hon förklara sitt misstag själv. Men protestförhandling blev det. Och flickan diskvalificerades.

Vinnarna

Så kunde äntligen prisutdelning hållas. I optimist A vann Lukas Lindström (RÖSS), följt av Matilda Werton (LDSS) och Jennifer Öhrnell (RÅSS). I optimist B vann Hampus Andersson (LSSG), följt av Erik Rahm (LESS) och Elsa Aronsson (LESS). I optimist C vann Elin Mattsson (SFSS).

Besök på Bohus-Malmön

Resten av eftermiddagen och kvällen förflöt lika traditionsenligt som små grodor på midsommar och Kalle Anka på julafton. Först bad vid den söta lilla badplatsen. Sen färja över till Bohus-Malmön för besök hos familjen Kylebäck. Det enda som bröt mönstret var att vi inte lastade av optimistjollarna på hamnplanen.

Juliregattan i Hovenäset följs alltid av BMBK-dagen på Bohus-Malmön. Men lika säkert som att Juliregattan är varm, solig och trevlig är det att BMBK-dagen är kall, grå och… "udda" i brist på bättre ord. Så i år hoppade vi över BMBK-dagen.

Hemma hos familjen Kylebäck var det som alltid mycket trevligt. Vi var fyra familjer som umgicks, grillade och pratade. Förutom värdfamiljen och vi var det också familjen Bengtsson (BKSS) och Lindström (RÖSS). Så det blev mycket prat om segling. Men vi han också med att spela fotboll. Barnen mot vuxna. Barnen vann efter en lång och intensiv match.

fredag 10 juli 2015

HjBK är Europas bästa E-jolle klubb


Förlåt rubrikens oförblommerade chauvinism. Jag lovar att försöka vara hovsamt ödmjuk imorgon igen. Men idag vill jag hämningslöst skryta med våra duktiga E-jolle seglare.

Albin Johnsson från Hjuviks Båtklubb (HjBK) är Europeisk mästare i E-jolle för juniorer. Och Celina Burlin, också från HjBK, tog brons i damklassen.

I damklassen kan Hjuvik också skryta med Ida Moss, som kom på sjätte plats, och Hanna Johnsson, som kom sjua. Övriga seglare från Hjuvik gjorde också bra individuella prestationer.

Stort grattis till alla!

Nio race under fem dagar

I går den 9 juli avslutades International Europe Class Youth European Championship, som är Junior-EM (JEM) för E-jolle. I Platja d’Aro, som ligger på spanska Costa Brava nordost om Barcelona, har nio seglingar under fem dagar avgjort vilka som seglar E-jolle bäst i Europa.

Den första seglingen genomfördes på söndag. Fler blev det inte den dagen. Vinden ökade från styv bris till kuling.

Det dröjde innan Kajsa åter fyllde seglen på måndag. Men då blev det med besked. Många kapsejsade, och tävlingsledningen bröt efter ett race.

Mönstret upprepade sig den tredje dagen. Nu hann man få igenom två race.

Men den fjärde dagen blev annorlunda. Nu ställde strömmen till det istället. Två seglingar genomfördes.

Och den femte och sista dagen genomfördes tre seglingar innan vinnarna kunde koras.

Alla seglingar kan upplevas i efterhand tack vare danska TracTrac. Jag hoppas vi får se samma eller liknande lösning på svenska och nordiska mästerskap.

Resultat

Herrklassen vanns alltså av Albin Johnsson (SWE 10), och damklassen av Anna Munch (DEN 1787). Bästa svensk i damklassen var Vilma Bobeck (SWE 3672) som kom tvåa.

Detta blev placeringarna för hjuvikarna som tävlade i damklassen:

Celina Burlin 3
Ida Moss 6
Hanna Johnsson 7
Caroline Petterson 20
Julia Stålberg 26
Stina Granholm 32

Detta blev placeringarna för hjuvikarna som tävlade i herrklassen:

Albin Johnsson 1
Carl Erenstedt 16
Marcus Fritz 42
Filip Erenstedt 48
Filip Karlsson 51
Oscar Petterson 58

Alla resultaten finns på Club Nàtic Porto d'Aros webbplats.

Till sist ett stort tack till Elisabeth Jonsson som har rapporterat från seglingarna på Hjuviks Facebooksdida.


Bilden överst på sidan är lånad från Svenska E-jolleförbundets Facebooksida.

måndag 6 juli 2015

Är HjBK Europas största E-jolle klubb?

Just nu (3–9 juli 2015) pågår europamästerskapen i E-jolle för juniorer – officiellt kallat International Europe Class Youth European Championship. Tävlingen hålls på vattnet utanför Platja d’Aro som ligger på spanska Costa Brava nordost om Barcelona.

Jag är inte där. Min äldste son börjar med E-jolle i höst. Men många av hans äldre klubbkompisar är där. Närmare bestämt 12 stycken. Och deras familjer.


Deltagare från HjBK i JEM i E-jolle 2015. Bakre raden från vänster till höger: Stina Granholm, Ida Moss, Caroline Pettersson, Celina Burlin, Hanna Johnsson, Julia Stålberg, Filip Erenstedt. Främre raden från vänster till höger: Carl Erenstedt, Marcus Fritz, Filip Karlsson, Albin Johnsson, Oscar Pettersson. Foto: Elisabeth Johnsson.

De 12 seglarna, hälften tjejer och hälften killar, utgör snudd på halva det svenska laget. Det gör Hjuviks Båtklubb (HjBK) till den största svenska klubben. Och sannolikt den största klubben på plats. Bara värdlandet Spanien samt Frankrike och Danmark skickar fler tävlande än Hjuvik.

Av de 115 som kämpar om att bli europeisk mästare i E-jolle – 45 damer och 70 män – är mer än var 10:e från Hjuvik. Hur blev det så?

Börjar med optimist

Hjuviks Båtklubb har ända sedan starten 1962 jobbat med att väcka barns och ungdomars intresse för kappsegling, att hjälpa dem att utvecklas som seglare, och att inspirera dem att fortsätta med kappsegling som vuxna.

Det börjar redan efter första klass. Alla mellan 8 och 12 år är välkomna att gå vår seglarskola. Under fyra veckor erbjuder vi 80 platser i optimistjolle och 48 platser i C55.

Efter sommarens seglarskola fortsätter många barn att träna kappsegling som nybörjare. HjBK lånar ut optimistjollar, så det är ingen stor investering att prova på.

I slutet av hösten deltar barnen i sin första regatta. De tävlar tillsammans med andra nybörjare. Och alla får pris. Utmaningen är inte att komma etta, utan att våga ställa upp och ta sig runt banan.

Allt eftersom barnen blir ungdomar och allt bättre seglare så ökar utmaningen. Lokala regattor. Regionkval. Junior-SM. Internationella tävlingar. Rikskval. Junior-NM. Junior-EM. Junior-VM.

När den unge damen eller herren når 14–15 år börjar optimistjollen bli för liten. (Det är konstigt hur jollen krymper med åren.) Och samtidigt pockar mycket annat på intresse. Så många slutar segla.

Men inte i Hjuviks Båtklubb. Jag vet för lite om klubbens historia för att uttala mig alltför långt bakåt i tiden, men de senaste åren har nästan alla fortsatt att segla.

Fortsätta med E-jolle eller Laser Radial?

I praktiken finns det två vägar att gå för den som vill fortsätta med enmansjolle: E-jolle eller Laser Radial.

Av de två är E-jolle mycket roligare. Påstår E-jolleseglare. Så du får ta det för vad det är; en partsinlaga. Skälen som framförs är många. Men tre egenskaper som ofta lyfts fram är

  • att E-jolle är lättare för seglaren att påverka med kroppen
  • att E-jolle bjuder på många trimmöjligheter, som kan nyttjas under segling eftersom alla trimlinor är dragna ner i sittbrunnen
  • att E-jolle har tillåtande och avancerade klassregler

Kort sagt: E-jolle erbjuder många möjligheter till teknisk segling än Laser Radial. Till detta kan läggas att E-jolle är snabbare av de två.

Personligen vill jag lägga till att E-jolle är snyggare. Mycket snyggare. Framför allt i vattnet. Om du har sett Vilma Bobeck och Celina Burlin kämpa om förstaplatsen, båt intill båt i frisk bris på sista halvvinden i mål, ja då förstår du vad jag menar. Likaså om du sett Albin Johnsson i hård bris runda slörmärket mellan två intill perfektion formade konvexa väggar av vatten, lika höga som den sittande seglaren.

Naturligtvis håller Laser-förespråkarna inte med i allt jag har sagt. Deras främsta argumentet är omvänt allt som gör E-jolle så fantastisk. De påverkas inte lika mycket av seglaren, har få trimmöjligheter och allt är strikt standariserat. Helt enkelt lättare att segla. Och så är Laser Radial och Laser Standard OS-klasser.

Framgångar

De flesta hjuvikare som lämnar optimist fortsätter att segla, och nästan alla väljer E-jolle. Idag tränar ett tjugotal hjuvikare E-jolle.

Med så många seglare blir träningen stimulerande, gemenskapen god och stämningen fin. Och då infinner sig lusten att träna och tävla, och med den de goda resultaten.

Celina Burlin blev tvåa i Elitserien 2014/15. Och Albin Johnsson blev svensk juniormästare 2015.

Och med var tionde tävlande i de pågånde europamästerskapen i E-jolle för juniorer så kanske Hjuviks Båtklubb kan tillgodoräkna sig några ytterligare pokaler. Det ser i vart fall lovande ut efter första racet. Både Celina Burlin och Albin Johnsson är tvåa i respektive grupp.

Du kan följa tävlingen live (eller repris) både på webben och i en app. På webben hittar du också resultaten. Och säkert kommer någon av föräldrarna som är på plats att dela bilder och några kommentarer både på HjBK:s Facebooksida och webbplats.